Försvarssprejen som hamnade i Lars Leijonborgs kavajficka

Mitt under Kvartals Veckopanelen den 15 januari plockar Lars Leijonborg fram en Bodyguard Knock Out ur fickan och håller upp den i kameran. Han har fått den av Jan Emanuel. Han bär den med sig. Bilden av en före detta utbildningsminister med försvarssprej i kavajen säger mer om dagens Sverige än hela panelsamtalet som följer.

Frågan i studion var om kvinnor gör klokt i att skaffa larm och försvarssprej. För oss som har sålt självförsvarsprodukter sedan 2003 är svaret enkelt. Ja. Det har det alltid varit. Skillnaden idag är att fler tänker tanken högt. Och att en gammal liberal partiledare bär en av våra produkter i bröstfickan utan att rodna.

Under julhelgen mördades två kvinnor i Sverige. Annica, 55 år, i Boden på juldagen. En 25-årig kvinna i Rönninge natten mot annandagen. Två öden, två brott, samma underliggande verklighet. Den 4 januari samlades hundratals människor på Sergels torg med ljus och tystnad. Drygt en vecka senare rapporterade Clas Ohlson att försäljningen av försvarssprej i Mellansverige hade ökat med 200 procent.

I Kvartals studio diskuterade Leijonborg, Hanif Bali och Åsa Domeij om beväpningen är klok eller olycklig. Argumenten brukar gå två vägar. Den ena säger att kvinnor inte ska behöva bära försvarssprej, eftersom det är samhällets uppgift att skydda dem. Den andra att en spray i fickan ändå inte stoppar en man som vill mörda. Båda har rätt på sitt sätt. Och båda är otillräckliga som svar.

Att samhället ska skydda kvinnor är inte en åsikt utan en grundbult. Att det inte alltid lyckas är ett faktum. Mellan de två meningarna lever miljoner människor sina vardagar. På väg hem från jobbet. På löprundan i januarimörkret. På bussen från fest. För dem är frågan inte ideologisk utan praktisk. Det är därför en Knock Out hamnar i kavajfickan på en man som har suttit i regeringen.

En försvarssprej som Bodyguard Knock Out är inte ett vapen i juridisk mening. Den är laglig att äga och bära i Sverige utan tillstånd, till skillnad från pepparsprej. Den innehåller ett ämne som tillfälligt förvirrar och förblindar en angripare i några avgörande sekunder. Vissa modeller färgmärker dessutom personen, så att han blir lättare att identifiera i efterhand. Andra utlöser ljus och ljud samtidigt och larmar nödkontakter automatiskt.

Ett överfallslarm fungerar på en annan logik. Det skapar uppmärksamhet. Ett skri på 130 decibel river genom ett trapphus, en parkering eller en mörk gata. Det vänder huvuden. Det stör en person som räknat med tystnad. Och det ger användaren några sekunder att springa.

Ingen av produkterna är någon garanti. Det är inte en cykelhjälm heller. Men ingen seriös cyklist argumenterar emot hjälmen för att den inte räddar liv i hundra procent av fallen.

Kritikerna har en poäng som ofta missas i debatten. Det är inte rimligt att en kvinna ska behöva planera sin promenad hem som en taktisk operation. Men att acceptera en otrygg verklighet är inte detsamma som att underkasta sig den. Att skaffa försvarssprej är inte ett politiskt ställningstagande. Det är en hand på dörrlåset, ett ringt samtal, en bokad Uber. Det är vardagsförsiktighet i en form som är anpassad till situationen.

Den som påstår att larm och spray skapar falsk trygghet missar vad som faktiskt händer i butikshyllan. Det är inte panik. Det är människor som tar tillbaka en bit kontroll över sin egen kropp och sin egen rörelse. Den känslan har ett värde i sig, även när produkten aldrig används. Det är förmodligen exakt den känslan Jan Emanuel ville ge när han räckte över burken till sin gamla vän.

Är det klokt att skaffa försvarssprej och överfallslarm? Ja. Men det är inte den intressanta frågan. Den intressanta frågan är vad det säger om Sverige att den ens behöver ställas. Att en växande andel av befolkningen tar med sig en spray i ytterfickan när det blir mörkt. Att Clas Ohlson ser 200 procents försäljningsökning på några veckor. Att en före detta utbildningsminister visar upp sin Bodyguard Knock Out i tv-rutan och tycker att det är det mest naturliga i världen.

Vi som driver Bodyguard har sett den här rörelsen i över tjugo år. Den går inte i rak linje. Den följer rubrikerna, säsongerna och det enskilda dåd som plötsligt påminner alla om hur tunna marginalerna är. Vårt jobb är inte att kommentera politiken. Vårt jobb är att se till att den som väljer att skaffa ett skydd får den bästa produkten och den tydligaste instruktionen. Resten är upp till samhället att lösa.